Svensk bok, provläs böcker, ljudböcker och boknyheter

Av Chinua Achebe, Ebbe Linde och Uche Okeke

Chinua Achebe är portalfiguren i den moderna afrikanska litteraturen. Hans debutroman från 1958 Allt går sönder har blivit en klassiker. Den skildrar kollisionen mellan det traditionella Afrika och det Europa som med vapen och mission beredde vägen för hundra år av kolonialism. Huvudpersonen, Okonkwo, bjuder motstånd mot intrånget. Andra i hans krets inser snabbt att det är mer lönande att ge upp det gamla och invanda och anpassa sig till den nya civilisationen. Men Okonkwo - en stolt krigare och framgångsrik medlem av sin klan - kan inte förstå att allt inte kan bli som förut. Okonkwo ställs inför en stor övermakt och liksom i en klassisk tragedi möter han oväntade utmaningar och tvingas till ödesdigra handlingar. Det blir både hans egen och hans gamla livs undergång - allt går sönder. I en klar och enkel stil utforskar och skildrar Achebe i ett dramatiskt händelseförlopp inledningen till den djupgående omvandling av Afrika vars konsekvenser världen fortfarande dignar under.

Chinua Achebe och Allt går sönder presenteras i ett förord av författaren Per Wästberg, framstående kännare och introduktör av afrikansk litteratur.

I boken ingår också en essä: Igbofolkets kultur och historia av Don C. Ohadike. Ohadike är liksom Achebe själv igbo och han ger läsaren en inblick i igbofolkets kultur, en för de flesta av oss okänd värld.

Utdrag ur Allt går sönder

Okonkwos namn var känt i alla nio byarna och vida däromkring. Hans berömmelse vilade på egna bedrifter. Redan som artonåring hade han bragt sin by stor ära genom att kasta Katten Amalinze, den berömde brottaren som i sju år hade ansetts oslagbar av allt folk mellan Umuofia och Mbaino. Katten kallades han för att han aldrig kom ned på rygg. Honom kastade Okonkwo i en sammandrabbning som var så hetsig och vild att de äldste var ense om att ingen hetsigare och vildare hade skådats alltsedan stammens urfader kämpade sju dygn i sträck mot de vilda djurens ande.

Trummorna dunkade och flöjterna pep som besatta, medan åskådarna höll andan. Amalinze var durkdriven i alla brottarknep, men Okonkwo var smidig som en fisk i vattnet. Var sena och muskel spändes på de kämpande och stod som i relief från armar, ryggar och lår, ja man kunde nästan höra hur det klang när de spändes till bristningsgränsen. Till slut kastade Okonkwo Katten.

Det där var många år sen, tjugo minst, men sen dess hade Okonkwos rykte bara växt och växt som en gräsbrand när harmattan blåser. Han var lång och muskulös och hans buskiga ögonbryn och breda näsa gav honom en farlig uppsyn. Hans andedräkt kom flåsande tung och det sades att när han låg och sov kunde hans barn och hustrur höra den i hyddorna runt omkring. När han gick rörde han knappast marken, det var som han hade stålfjädrar i anklarna och man trodde nästan att han höll på att flyga på någon. Det gjorde han också rätt ofta. Han stammade en smula och när han blev ivrig och orden inte ville komma kvickt nog, så grep han gärna till nävarna. Ynkryggar hade han inget tålamod med. Inte ens med sin far hade han haft tålamod.

Unoka, fadern, var nu död för tio år sen. I livstiden var han ansedd för lat och oföretagsam och absolut ur stånd att tänka på morgondagen. Kom han över några pengar, men det skedde inte alltför ofta, så köpte han strax några kalebasser med palmvin, kallade in grannarna och höll gille. Han brukade säga att var gång han såg munnen på ett lik, så predikade den för honom hur dåraktigt det var att inte äta och dricka så länge människan kunde. Unoka var en sån där typ som alltid vinglar och lånar och alla sina grannar var han skyldig något, här några få kauri och där ganska stora summor.

Han var lång, han med, men tunn och litet kutryggig. Hans blick var skygg och sorgsen utom när han drack eller spelade flöjt. Flöjt var han skicklig på, det kunde ingen förneka, och hans sällaste ögonblick var när bymusikanterna tog ner sina instrument från krokarna bakom eldstaden och samlades någon kväll i månaderna närmast efter skörden. Unoka spelade med, och då strålade hans ansikte av lycksalighet. Ibland hände det att sändebud från en annan by kom och bad Unokas grupp och deras dansande egwugwu att komma över till dem och lära ut sina melodier. Då kunde man bryta upp och stanna borta som gästvänner för så lång tid som över tre, fyra marknadsmöten under ideligt spelande och festande. Unoka var förtjust i utflykter och kamratskap och han älskade denna årstid då regnen har upphört och solen var morgon går upp så bländande skön, men det ändå inte är så varmt eftersom den svala och torra harmattan blåser från norr. Fast somliga år kunde harmattan bli riktigt bister. Ett tätt dis fyllde då gryningsluften. Gubbar och barn skockades runt stockeldarna och satt och värmde sig. Men Unoka tyckte bara det var skönt, han njöt av svalkan och fröjdade sig åt gladorna, som återvände med den torra årstiden, välkomnade av barnens sånger. Han mindes då sin egen barndom, hur han brukade springa kring och spana efter den första gladan, som skulle komma lättjefullt seglande under den blå himlen. Så snart han upptäckt en så jublade hela hans varelse och han uppstämde i triumf sången som hälsar gladan tillbaka från dess långa, långa resa och frågar om den har med sig något vackert köpetyg.

Men det där var förr i tiden, när han var bara barnet. Den vuxne Unoka var det inte mycket med. Han var så fattig att hans hustru och barn knappt fick maten en gång. Folk skrattade ut honom och kallade honom latmask och kräk och svor på att honom skulle de då aldrig låna något, för han betalade aldrig igen. Men hur det var så lyckades Unoka alltid få låna ännu litet mera och hans skulder växte och växte.

En dag kom en granne vid namn Okoye på besök. Unoka låg utsträckt på lerbädden i sin hydda och spelade flöjt. Men han steg genast upp och skakade hand med Okoye, som då rullade ut getskinnet han bar under armen och slog sig ner. Unoka dök in ett tag i ett inre rum och kom strax ut igen med en liten träplatta där det låg en kolanöt, litet skarppeppar och en kritklump.

“Jag har kola”, sa han och slog sig ner och räckte gästen brickan.

“Jag tackar, jag. Den som kommer med kola, kommer med liv. Men det är du som ska dela den”, sa Okoye och räckte brickan tillbaka.

“Nej, det är du”, sa Unoka, och så krusade de en stund innan Unoka gick med på hedern att få bryta sönder kolanöten. Under tiden tog Okoye kritklumpen, drog några streck på golvet och kritade sin stortå vit. Medan han bröt kolanöten framsade Unoka en bön till förfäderna om liv och hälsa åt dem bägge och skydd mot fiender. När de tuggat färdigt språkade de båda vännerna om mångahanda: om de svåra regnen, som alldeles dränkte jamsfälten, om nästa förfädersfest och om kriget mot Mbaino, som det just såg ut att dra ihop sig till. Unoka kände sig aldrig väl till mods när krig kom på tal. Han var av naturen feg och räddhågad och avskydde att se blod. Han böjde av och lirkade skickligt in samtalet på krigsdansmusiken: då strålade hans ansikte. Han kunde redan i andanom höra de eggande och invecklade rytmerna från ekwe, udu och ogene och han kunde höra sin egen flöjt väva band in och ut genom tonsvallet så det kom att liksom sammanhållas av en färgrikt klagande melodi. Helhetsverkan skulle vara glad, rask och hurtig; men om man urskiljde flöjten, hur den gick upp och ned och till sist bröts som i korta snyftningar, då skulle man höra att det var allt sorg och bekymmer på gång också.

Okoye var musiker, han med. Han trummade ogene. Men han var ingen odåga som Unoka. Han hade tre hustrur och en stor visthusbod full av jams. Och nu kandiderade han för titeln idemili, den tredje i rang inom stamsamhället. Det var en mycket dyrbar ceremoni, som då måste bekostas, och han skrapade som bäst ihop alla sina tillgångar. Det var därför han hade kommit till Unoka. Men det kunde ju inte sägas genast. Omsider harklade han sig i alla fall och sa:

“Tack för kolan, Unoka. Du har väl hört om titeln jag tänker ta?”

Sedan han kommit så långt, uttryckte han sig i ordspråk en fem sex meningar framåt. Samtalskonsten står högt i kurs hos igbofolket och ordspråk är som man säger den palmolja som gör ordens sallad smaklig. Okoye var en stor vältalare och han talade vitt och brett en lång stund, kretsade elegant kring sitt ämne och slog slutligen ned rakt på det liksom i förbifarten. Kort och gott, han ville att Unoka skulle betala tillbaka de tvåhundra kauri som han hade lånat av honom för två år sen.

Så snart Unoka förstått vart hans vän ville komma, brast han ut i hjärtligt skratt. Han skrattade så högljutt och länge att hans röst skallade som en ogene, ja, tills han fick tårar i ögonen. Hans gäst förbluffades och satt stum. Till slut lyckades dock Unoka pressa fram ett svar mellan upprepade frustningar av omåttlig munterhet.

“Titta där”, sa han och pekade på hyddans vägg som var av blankgniden ockrajord. “Titta på strecken där!” och Okoye såg grupper av korta lodräta linjer, ritade med krita. Fem stycken var de och den minsta gruppen hade tio streck. Unoka hade sinne för dramatik och gjorde en konstpaus, tog en pris snus och nös högljutt. Därefter fortsatte han.

“Varje grupp betyder en skuld till viss person, han är figuren ovanför, och varje streck betyder etthundra kauri. Du ser: honom där är jag skyldig tusen kauri. Men inte har han kommit hit och krävt mig före middan för det! Visst skall du få betalt. Men inte i dag. Solen skiner tidigare på den som står än den som sitter, sa de gamle. De stora skulderna först!” Och han tog en pris snus till, som om det betalade hans stora skulder. Okoye rullade tyst ihop sitt getskinn och dröp av.

När Unoka dog hade han inte tagit någon enda titel och han hade skulder upp över öronen. Var det underligt att hans son Okonkwo skämdes? Lyckligtvis värdesätts en man bland igbofolket efter sina egna gärningar, inte efter sin far. Okonkwo var skapad för något stort, det märkte man. Redan som ung vann han ju rykte som de nio byarnas främste brottare. Och när vår egentliga berättelse börjar är han en välbärgad lantbrukare, har två bodar fulla av jams och har just tagit sin tredje hustru. Till råga på detta har han två titlar och har visat särdeles krigsmannaduglighet i två stamkrig. Så att fast Okonkwo ännu är ung, så kan han kallas en av stammens störste. Ålder hålls i anseende hos hans folk, men bragder skattas högre. Som de gamle sa, har ett barn bara tvättat händerna, så kan det äta med kungar. Nog hade Okonkwo tvättat händerna, alltid, så visst var han värd att sitta till bords med både gråhårsmän och kungar. Och detta var orsaken till att det blev han som fick ta sig an den förskjutna pojken, som sändes av ett grannfolk som gisslan till Umuofia by i och för undvikande av krig och blodsutgjutelse. Ikemefuna hette han - den lille stackaren.

[...]