Mord på 31a våningen
Av Per Wahlöö
Mord på 31:a våningen är den första boken om kommissarie Jensen, en polisofficer i en framtid som kanske inte är så långt borta som man kan förledas att tro.
Kommissarie Jensen kallas till ett förlagshus dit hela landets publicistiska makt är koncentrerad. Enligt ett anonymt brev har en tidsinställd bomb placerats i byggnaden. Trots att de mäktiga företagsledarna är negativt inställda låter Jensen utrymma byggnaden. Ingen bomb exploderar.
Genom högste polischefen får Jensen i uppdrag att diskret utreda fallet och gripa den skyldige. I takt med att undersökningen blottlägger obehagliga hemligheter hos den växande listan av misstänkta, inser Jensen att han har börjat skönja konturerna på en tragisk historia med både förräderi och död. En historia i vilken han själv spelar en central roll. Lika skrämmande är de inblickar han får i den mäktiga förlagskoncernen. Företagets tidningar arbetar systematiskt för att släta ut kantigheterna i samhället, att likrikta människorna och invagga dem i falsk trygghet och självbelåtenhet.
Mord på 31:a våningen är en isande effektiv thriller mot en social bakgrund, som utan att vara orealistisk har drag av en mardröm.
Per Wahlöö föddes 1926 och var i grunden journalist. Utöver sina egna böcker skrev han tillsammans med sin hustru Maj Sjöwall tio romaner om ett brott - de älskade och kritikerrosade böckerna om kommissarie Martin Beck. Per Wahlöö dog 1975 - men hans böcker lever vidare.
Utdrag ur Mord på 31a våningen
Larmet gick exakt klockan 13.02. Polischefen telefonerade personligen in ordern till sextonde vaktdistriktet och nittio sekunder senare började klockorna ringa i orderrummen och expeditionslokalerna på nedre botten. De ringde fortfarande när kommissarie Jensen kom ner från sitt tjänsterum. Jensen var ett medelålders polisbefäl med normal kroppsbyggnad och slätt uttryckslöst ansikte. På nedersta steget i spiraltrappan stannade han och lät blicken svepa över vaktlokalen. Justerade slipsen och gick ut till bilen.
Middagstrafiken var tät och plåtglänsande och stadsbebyggelsen reste sig ur bilströmmen som ett pelarsystem av glas och betong. I denna värld av hårda ytor verkade människorna på trottoarerna hemlösa och missnöjda. De var väl klädda men egendomligt lika varandra och alla hade bråttom. De myllrade fram i ryckiga köer och klumpade ihop sig framför röda stoppljus och kromblanka snabbserveringar. Såg sig oupphörligt omkring och fingrade på portföljer och handväskor.
Med pådragna sirener borrade polisbilarna fram genom trängseln.Kommissarie Jensen åkte i den första bilen, en mörkblå standardvagn med galonklädsel; efter den följde en grålackerad buss med gallerfönster i bakdörrarna och roterande flashlight på taket.
Polischefen talade via radiocentralen.
- Jensen?
- Ja.
- Var befinner ni er?
- Mitt för Fackföreningspalatset.
- Använder ni larmsignalerna?
- Ja.
- Slå av dem när ni passerat torget.
- Trafiken är mycket tät.
- Det kan inte hjälpas. Ni måste undvika att väcka uppmärksamhet.
- Reportrarna hör oss hela tiden.
- Det behöver ni inte bry er om. Jag tänker på allmänheten. Mannen på gatan.
- Jag förstår.
- Är ni uniformerad?
- Nej.
- Bra. Vad har ni för personal?
- En plus fyra ur civilpatrullen. I piketen nio man från ordningspolisen. Uniformerade.
- Bara de civila får uppträda i eller omedelbart utanför byggnaden. Låt piketen sätta av halva styrkan trehundra meter innan ni kommer fram. Sedan kör den förbi och parkerar ovanför, på betryggande avstånd.
- Uppfattat.
- Spärra huvudgatan och sidoförbindelserna.
- Uppfattat.
- Om någon frågar beror avspärrningen på brådskande gatuarbeten. Till exempel…
Han tystnade.
- En brusten fjärrvärmeledning?
- Exakt.
Det knastrade en stund i luren.
- Jensen?
- Ja.
- Ni känner till det där med titelfrågan?
- Titelfrågan?
- Det trodde jag alla visste. Ni får inte kalla någon av dem för direktör.- Uppfattat.
- De är mycket känsliga på den punkten.
- Jag förstår.
- Jag behöver väl inte än en gång poängtera uppdragets… delikata karaktär?
- Nej.
Mekaniskt brus. Något som kunde vara en suck, djup och metallisk.
- Var befinner ni er nu?
- Torgets södra sida. Mitt för arbetarmonumentet.
- Slå av sirenerna.
- Verkställt.
- Öka avståndet mellan bilarna.
- Verkställt.
- Jag dirigerar tillgängliga radiopatruller som förstärkning. De kör upp på parkeringsplatsen. Använd dem som beredskapsstyrka.
- Uppfattat.
- Var befinner ni er?
- Körbanan vid torgets norra sida. Jag ser huset nu.
Gatan var bred och rak, med sex filer
och en smal vitmålad refuge i mitten. Bakom ett högt ståltrådsstängsel längs vänstra sidan fanns en slänt och nedanför den en vidsträckt långtradarstation med hundratals godsmagasin och vita och röda truckar i kö vid lastkajerna. En del folk rörde sig där nere, mest packkarlar och chaufförer i vita overaller och röda skärmmössor.
Gatan hade sprängts ut längs en bergås och bar uppåt. Östra sidan gränsades av en granitvägg som hade slätats ut med cement. Den var ljusblå med lodräta rostränder från armeringsjärnen, och ovanför brinken syntes glesa trädkronor med kalt grenverk. Nedifrån kunde man inte se bebyggelsen bortom träden men Jensen visste att den fanns och hur den såg ut. Det låg ett sinnessjukhus där.
Vid sin högsta punkt nådde gatan jämnhöjd med åsen och gjorde en svag böj åt höger. Just där stod Huset; det var bland de högsta i landet och genom sitt läge syntes det från alla delar av staden. Man såg det alltid ovanför sig och från vilket håll man än kom tycktes det utgöra tillfartsvägens slutpunkt.
Huset hade kvadratisk basyta och var trettio våningar högt. På varje fasad fanns fyrahundrafemtio fönster och en vit klocka med röda visare. Ytbeklädnaden utgjordes av glaserade plattor, mörkblå vid husgrunden men högre upp i allt ljusare nyanser.
Som Jensen såg byggnaden genom vindrutan tycktes den skjuta upp ur marken som en enorm kolonn och växa in i den kalla molnfria vårhimlen.
Han höll fortfarande radiotelefonen mot örat och lutade sig framåt. Huset förstorades och fyllde ut blickfältet.
- Jensen?
- Ja.
- Jag litar på er. Det är er sak att bedöma läget nu.
Det blev en kort knastrande paus. Sen sa polischefen, tveksamt:
- Klart slut.
[...]