Svensk bok, provläs böcker, ljudböcker och boknyheter

Av Hans-Olov Öberg

Ett välriktat slag med Salomonskidan mot nacken så är riskkapitalisten Kjell Engmans stjärna släckt. Redan nästa dag kan mördaren blanda sig med det påsklovsfirande finansfolket i backarna. Ganska så säker på att aldrig behöva dela sin hemlighet med någon annan än Åreskutan. Men riktigt så lätt går det inte. På plats i skidparadiset finns nämligen även Micke Norell, lika nyfiken och taggad som någonsin och därtill snart på väg att byta reporterjobbet på Finansvärlden mot en betydligt lönsammare tillvaro som konsult åt Nordfonder - vilket råkar vara det företag som den mördade Engman jobbade åt. När ytterligare ett mord begås är Norell svår att stoppa. För nu opererar mördaren inom hans egen bekantskapskrets och mönstret blir allt mer obegripligt: Vad har en skidåkande barägare gemensamt med en höjdare från Stureplan? Och vem blir nästa offer?

Mord i snö är Micke Norells andra fall. Boken har tidigare utkommit med titeln Dödens downsider.

Utdrag ur Mord i snö

Åre.

Onsdagen den 16 april klockan 02.15

KANSKE KAN HAN KALLA det för en olycka. Kanske kan han ge den onda slumpen skulden för händelserna. Han gissar att en vanlig människa kanske skulle ha trätt fram, erkänt att en fyllegrej gått snett, förbålt snett. En vanlig kille kunde ha anmält sig själv, hänvisat till affekt (fast kanske använt ett enklare ordval), hävdat berusning och visat ånger. Men han är ingen vanlig kille. För honom står inga sådana enkla val till buds.

Han stirrar upp mot natthimlen över Åreskutan, som om stjärnorna - eller berget självt - kunde ge honom inspiration till nästa steg, eller förlåtelse för det han gjort. Men han hör ingenting sådant. Klangen från bergets rötter är dov och anklagande. Skutan ogillar att en livslåga har släckts. Den gör klart för honom att han har begått en orätt. Han känner det tydligt och vill ömsom gråta, ömsom kasta upp, fast det egentligen är själen, inte kroppen som behöver tömmas. Han vill skrika, vråla sig fri från eländet i natten (men vad skulle det tjäna till?) eller bara lägga sig i snön och dö, sakta och stilla. Men nej. Inte så. Man agerar inte på det sättet.

Istället går han hemåt, med en noggrant avtorkad skida under armen. Han är inte klädd för någon längre vistelse utomhus, men trots kölden tar han en rejäl omväg för att det inte ska finnas spår i snön som leder från det väl förpackade liket till lägenheten. Gjorde han spår på vägen till platsen? Mordplatsen - ordet klingar illa. Nej. Det var en del av infallet, att röra sig så ljudlöst som möjligt till platsen för överfallet.

En guds onda slump var det att han stod på terrassen. Han stod och rökte, sur för att hon inte ville släppa till i kväll heller trots att de bägge var lämpligt salongsyra efter middagen på Chez Pierrot. Så skymtade han Engman mellan träden och nåddes av den ingivelse som nu kommer att ödelägga hans liv. Om han inte skärper sig, vill säga. Riktigt vad som påverkade honom att ta med sig skidan och snabbt förflytta sig till det perfekta bakhållet kommer han inte längre ihåg. Han minns inte heller hur han kunde veta att platsen han ställde sig på var så perfekt. Har han omedvetet spanat ut den tidigare? Har han under hela veckan i Åre inom sig burit det djävulska fröet till detta dåd? Vilken sorts undermedvetna har han egentligen, som mitt i natten störtar ut med en slalomskida och slår ihjäl en annan man?

Likväl, chansen finns att han klarar sig. Likväl.

Liket är väl gömt. Ingen har sett honom. Osannolikt, men sant. Lyckan står kanske den djärve bi? Djärv, tänker han sedan, han är inte djärv. Han skulle när som helst kunna solka pantalongerna, som farfar skulle ha sagt. Han fryser. Det är tidigt på onsdag morgon, men han har inte mött en enda människa. Inte sett en levande själ. Hustrun har säkert somnat nu och när hon vaknar kommer hon att vara övertygad om att han varit hemma hela natten.

Ett skämt var det tänkt som. Elakt, visserligen, men alltnog tänkt som ett skämt. Han har alltid haft en faiblesse för practical jokes, det kan alla hans bekanta vittna om. Och ibland drar hans entusiasm iväg med honom, way too far, och lämnar omdömet hemma på tröskeln.

Som nu. Han skulle angripa Engman, klippa till honom över hans envetna skalle för att se om det månne kunde hjälpa. Sedan skulle han fly. Engman skulle inte veta vem som klippt till. Dels skulle han vara groggy efter tillslaget, dels skulle han inte ha en chans att se vem det var eftersom allt gick så snabbt. Idiotiskt alltsammans, förstås. Hur skulle ett nattligt överfall i Åre kunna få Engman att ändra sig och investera i hans verksamhet? Nej, hela den här soppan är ett resultat av frustration, berusning, dåligt omdöme och den onda slumpen. I synnerhet den. Någon gång under dagen kommer liket nog ändå att hittas. Ska han vara långt därifrån då, eller ska han avsluta veckan som planerat? Det senare, förstås. Han får henne aldrig att gå med på någonting annat utan att förklara sig och det är naturligtvis helt otänkbart. Hur skulle det låta, kanske?

“Jag skulle bara tufsa till den bångstyriga investeraren litet, men slog tydligen hårdare än jag tänkt. Han föll som en klubbad säl. Så jag drog in honom i mörkret bakom planket jag gömde mig vid. Jag tänkte se till så att han vaknade, samtidigt som jag funderade över vad jag skulle göra härnäst. Släpa upp honom till stugan? Att lämna honom i kylan skulle ha varit detsamma som att ta livet av honom. Nu gjorde jag visserligen det ändå… men han var väl dold, jag försäkrar. Och det var inte meningen. Förlåt.”

Lönlöst.

Gråten närmar sig än en gång.

Engman var en levande människa som hade förhoppningar, drömmar, planer och livsglädje. Kanske hade han fru och barn. Allt det är borta nu. Och det går egentligen inte att skylla på den onda slumpen, det går inte. Djävlar, djävlar, djävlar.

Han smyger in i lägenheten, tar ljudlöst av sig kängorna. Han är en annan människa nu.

Fördömd.

Kläderna lägger han över en fåtölj i storstugan. Han öppnar försiktigt dörren till sovrummet; det doftar varmt och instängt, furusäng, vitlök, sherry, timjan och grädde. Så glider han in under täcket, känner hustruns oskyldigt blekfeta värme och är med ens klarvaken. Åreskutan är kvar därute. Kall och mäktig väntar hon i natten. Hon har sett allt och hon kommer att vänta på honom även när det blir dag. Hör han sirener? Nej, det är bara en villfarelse. Engman vilar där han vilar.

Vila, ja. Han borde sova. Han får inte försumma sin egen kropps behov om han ska orka genomleva det helvete på jorden som nu väntar. Måste vara stark.

Men han sover inte.

Han är fortfarande vaken när väckarklockans skarpa signal går likt en pimplares isborr genom tystnaden fem timmar senare.

Hon vaknar till, kryper närmare honom i sängen. Hon flyttar sig ytterligare, pressar lojt sin bakdel mot hans skrev. Vill hon nu? Är det så? Varför inte för sex timmar sedan? Om hon bara inte… Vanmakten väller över honom, han vill vråla, strypa henne, klappa till hennes tjocka pannben!

Nej.Han vill… han vill bara göra allting ogjort.

Det är det enda han vill och egentligen det enda som han inte kan åstadkomma.

[...]