Kärleken skär djupa sår
Av Helena von Zweigbergk
Beskrivning:
På kvinnofängelset sitter den unga Tanja, dömd till ett långt straff för narkotikasmuggling - ett brott som hon säger sig vara oskyldig till. Hon är förtvivlad och söker hjälp hos fängelseprästen Ingrid. Men bakom hennes oskyldiga yttre anar Ingrid något annat, långt mycket farligare. Är Tanja verkligen den hon utger sig för att vara? Och varför blir Ingrid hotad när hon tar kontakt med människor i Tanjas omgivning?
Tillvaron ter sig alltmer skrämmande för Ingrid och hon dras in i ett ondskefullt spel som utsätter såväl henne själv som andra människor för livsfara. Bit för bit blottläggs det psykologiska spelet mellan människor som både hatar och älskar gränslöst.
Kärleken skär djupa sår är både en kärleksroman med många bottnar och en spännande psykologisk thriller.
Utdrag ur Kärleken skär djupa sår
Hon såg på mig med ögon till brädden fyllda av tunga tårar, och jag kände varken medkänsla eller ens ett medmänskligt intresse.
Jag tyckte inte om henne. Herre, det var svårt för mig att tycka om henne.
Till en början kunde jag inte begripa varför. Hon hade sökt upp mig under sin första dag på anstalten. Redan på morgonen hade jag lagt märke till henne. Dörrarna till avdelningen öppnades och Kvarnström, den surmulne och nitiske vakten, kom in med henne i ett stadigt grepp. Han såg ovanligt nöjd ut när han visade henne runt. Barsk och korrekt pekade han på avdelningens olika rum och ställen. Här äter vi, här är allrummet, toaletterna.
- Och här är din cell. Torkel Kvarnströms mun var belåtet ihopsnörpt när han sa det sista och han låtsades inte om att kvinnan, som hette Tanja, hade hulkat av gråt hela tiden.
- Jag hör inte hemma här, snyftade hon oavbrutet.
Jag hör inte hemma här.
Sådant biter inte på Kvarnström. Han lämnade henne på sin brits med en upplysning om vilka tider hon förväntades befinna sig på arbetet.
Jag cirkulerade lite runt den ledsna Tanja, men ville inte tränga mig på. Det var en onödig försiktighet. Så fort Tanja fick syn på mig i min prästkrage rusade hon fram till mig och rasade ihop i min famn. Jag ledde in henne i ett litet rum som är reserverat för mig, kuratorn Laila och psykoterapeuten Ingeborg att ha förtroliga samtal i.
Det tog en stund att lugna henne. Jag har sett reaktionen förut. Att för första gången konfronteras med den anstalt som man är dömd att tillbringa flera år på kan få de flesta att bryta ihop. Häktet är ytligt sett värre. Trängre, mer restriktivt. Men alla som är där vet att det är tillfälligt.
På anstalten är det friare. Inte lika klaustrofobiskt. Ändå är det första mötet med fängelset ofta chockartat. De långa korridorerna med kalla lysrör i taket och stumma linoleumgolv. Det svaga suset från fläktarna och fönstren som aldrig öppnas. Muren som avskärmar livet utanför. Slocknade blickar vart man än vänder sig. Tristessen som tynger varje andetag man tar.
Många gör sin andra eller tredje vända här och brukar komma tillbaka med tillkämpade, tuffa nickar till höger och vänster. Skämta om klippkort på kåken. Men flera av dem som kommer hit för första gången bryter ihop.
Trots att Tanjas reaktion inte var ovanlig kunde hon inte vänta sig någon tröst från sina medfångar. På vägen till samtalsrummet möttes hon av flera griniga och hånfulla ögonkast. Medfångarna har lärt sig att vara hårda och pjunkar inte med någon.
Tanja tog tag i mina händer och upprepade flera gånger vad hon hade sagt till Kvarnström. Jag hör inte hemma här. Det är ett misstag. Jag hör inte hemma här.
Jag strök henne över ryggen och försökte lugna henne så gott jag kunde. Efter en lång stund avtog snyftningarna och hulkningarna och hon lyfte på huvudet. För första gången kunde jag se hennes ansikte ordentligt. Det var vått av tårar. Ögonfransarna hade klibbat ihop och ögonvitorna var rosaskimrande. Irisarna var blekblå och hennes darrande läppar tjocka och putande. Hennes hud var alldeles slät och hon kunde inte vara mer än tjugofem år gammal. Tanja såg bra ut,till och med nu, i sin ömklighet. Något trotsigt i hennes sätt att hålla huvudet vittnade om att hon visste om det också.
- Förlåt mig, sa hon, och torkade sig med skakiga pekfingrar under ögonen. Jag räckte henne en pappersnäsduk som låg i en prydlig hög på bordet vid sidan av de fåtöljer där vi satt.
- Förlåt mig, men alltihop är ett misstag. Jag ska inte vara här. En sån som jag passar inte in här.
Hennes blick gled över mig, skeptiskt granskande. Jag föreställde mig vad hon såg. Mina bekväma tofflor och de korviga tubsockorna. Gubbyxorna som satt lite hårt i midjan så att magen buktade ut ovanför linningen. Svart kofta över prästskjortan. Mitt alldagliga ansikte med tunt ljusbrunt hår och små, liksom runda ögon. När jag var tonåring hade jag kunnat ge vad som helst för att de skulle vara mandelformade. I varenda kioskroman stod det att kvinnorna hade mandelformade ögon och jag var övertygad om att livet inte kunde tillhöra någon vars ögon hade formen av en enkrona.
Tanja buffade till sitt lockiga hår och kände med fingrarna på sina örhängen och en ring som satt i hennes näsa, som om hon
ville försäkra sig om att min alldaglighet inte hade smittat av sig.
- Jag vet att jag beter mig som en barnunge, men jag ska inte vara här. Snuten på Arlanda gjorde ett misstag. Det var inte jag som la den där skiten i min väska. Och nu sitter jag på ett jävla fängelse och pratar med en präst …
Rösten brast i ordet “präst” och jag försökte mota ner mina sårade känslor i något förnuftigt fack längst där inne. Men inuti mig ilade orden “jag tycker inte om dig” förbi all förståndighet. Orden bredde ut sig som en gam på min axel och väste mot Tanja.
Herre, jag vet att ärlighet är det som du och jag sätter högst. Men i den stunden förlitade jag mig helt på att jag kunde hyckla medkänsla tillräckligt övertygande, trots hennes giftighet.
- Jamen ta inte illa upp, sa Tanja. Du fattar väl att jag inte har nåt emot dig eller så. Personligen, alltså. Det känns bara så förnedrande att vara här tillsammans med en massa konstiga människor som man bara skulle springa lång jävla väg om man stötte ihop med, i det riktiga livet alltså.
Jag nickade. Lät henne hållas. Lyssnade.
Vi satt tysta en stund och betraktade varandra.
[...]