I morgon du
Av Lars Weiss
En av stammisarna vid Klara kyrkas soppkök är uppskrämd och orolig. Hans bäste polare verkar ha försvunnit, och han har hört rykten om att flera av Stockholms utslagna saknas. Lennart Karlberg, präst i Klara, tar hans oro på allvar och gör polisanmälan, som dock får låg prioritet i sommarstiltjen. Men tecknen på att allt fler av stadens lodisar verkligen försvunnit under sommaren blir allt tydligare, och när man slutligen finner liket efter en gubbe som närmast verkar ha avrättats sprider sig paniken bland allmänhet och polis. Härjar en seriemördare som tagit sig rätten att städa upp i slummen?
Polisens gärningsmannaprofilgrupp under ledning av kommissarie Helena Colliander och med informell hjälp av psykiatern Stellan Sager försöker förgäves ringa in den okände gärningsmannen. Det finns dock ett tyst vittne som smugit runt i Stockholmsnatten, men ska han våga berätta för polisen vad han sett?
Lars Weiss, född 1946, debuterade 1982 med thrillern Notisen. 2000 kom Iskarlen och Trasdockan och året efter Järnmannen och pansarbilen.
I morgon du är den första kriminalromanen i en tänkt serie med polisens gärningsmannaprofilgrupp i centrum.
Utdrag ur I morgon du
Pojken snodde som en vessla genom lövverket. Det bara prasslade svagt där han gick fram och buskarna delade sig villigt för hans försiktiga händer. Fötterna lyftes som om han trampade på glas. Han trivdes med att röra sig ljudlöst och hade tränat på det sedan han var barn. Ögonen sökte torra grenar, frasande löv och stenar. Ibland stannade han i steget med ena foten lyft och lyssnade.
Som ett djur? Nej, det var inte riktigt rätt, tänkte han och satte ner foten. I bästa fall som en människa med ett djurs sinnen.
Han huttrade och såg upp mot himlen. Det ljusnade något. Han hade cyklat i mörker, den vanliga rutten längs Nynäsvägen, över bron och som vanligt gömt cykeln bland träden vid Gunnar Asplunds väg. Han tog alltid samma väg västerifrån och gled längs sluttningen som en skugga. Han skulle aldrig ta trapporna upp. Han hade faktiskt tänkt på det. Det skulle vara fel. De som kom uppför trapporna, med allvarliga tankar och ljus och blommor i händerna, hade mera rätt att gå den vägen. Den vanliga vägen, liksom.
Ibland hade han vaknat av steg i gruset på långt håll eller skrapningar mot trappstegen ner mot vägen. Han hade vaknat och lyssnat. I den kokong han spunnit åt sig mellan mur och lövverk kunde han ligga orörlig och följa alla som kom upp från gravfälten eller från vägen. Han hade lärt sig skilja steg från steg, tempo och tyngd. Numera kunde han nästan säkert säga på vilket trappsteg de befann sig och hur lång tid det skulle ta innan de nådde lunden. Han räknade sekunderna och gissade på stegens ålder och kön. Han hade sällan fel.
Ingen såg honom. Ingen hörde honom. Det var som om han var osynlig.
Men han kunde se och höra. Mellan bladen kunde han se dem. Allvaret i deras ansikten. Blommorna i deras händer. Fumlandet med tändstickorna och ljusen.
Ibland föll de på knä och bad.
Det här skulle bli den andra sommaren, men den första han upplevde från början. Han hade upptäckt platsen för sent förra året för att kunna följa hela sommaren uppifrån kullen. Från vårfukten till torkan tillbaka till höstfukten, liksom. Han kände vätan i gympadojorna och i byxbenen, och när han krängde av sig ryggsäcken låg fukten som en hinna över bakstycket. När han såg bakåt glänste daggen i det tidiga gryningsljuset och hans fotsteg avtecknade sig tydligt längs sluttningen.
Han måste vara vaksam på det. Risken att de tidiga jobbarna skulle komma den här vägen var visserligen liten, att de skulle se spåren när morgonen förvandlat daggen till väta var ännu mindre. Spåren skulle då bara se ut som stråk på sluttningen. Som ett djur som hastigt och skrämt kilat ner från kullen.
Men han var tvungen att vara vaksam ändå. Lika vaksam som de djur som rörde sig över gravfälten.
Han gillade att tänka så. Han önskade att han kunde träna upp samma instinkter som den räv han sett vid flera tillfällen förra året. Den brukade komma inifrån talldungen, där gravfälten övergick i den öppna platsen nedanför kapellen och krematoriet. Oftast drack den i dammen innan den strök längs med sidan på kullen och tassade över vägen och in i skogen på höjden bakom. Den hade varje gång, även när vinden kom från rävens eget håll, stannat och tittat upp mot honom. Han var osynlig i lövverket ovanför muren, det visste han, men ändå hade räven stannat, lyft ett ben, lyssnat, vädrat och gått vidare. Ibland såg det ut som om den ville gå uppför kullen, liksom för att utforska, och då vädrade den med tänderna blottade och tog några tveksamma steg framåt. Men den vände alltid och gick vidare.
Räven bara visste att det fanns något där. Något levande. Något som han var osäker på. Något som han inte kunde eller borde jaga.
Samma instinkt skulle han själv vilja ha.
Förmågan att utan att tänka välja rätt väg.
[...]