Svensk bok, provläs böcker, ljudböcker och boknyheter

Av Helena von Zweigbergk

Beskrivning:
Det här är Helena von Zweigbergks tredje kriminalroman - en både spännande och insiktsfull psykologisk thriller där skamligheter avslöjas och kärlek och hat väcks där man minst anar det.

I Hon som bar skammen får vi möta Laura, en av de intagna på kvinnofängelset där prästen Ingrid Carlberg arbetar. Hon är en vacker och skör kvinna i 60-årsåldern, dömd för narkotikabrott men som med hjälp av långvarig terapi har lyckats komma till rätta med sig själv. Nu har hon skrivit en bok där hon berättar om sitt tragiska liv som prostituerad och narkotikakurir. Ingrid blir indragen i ett livsfarligt spel som utsätter både henne själv och omgivningen för stora faror.

Utdrag ur Hon som bar skammen

kapitel 1

Vaktmästaren ville trycka på knappen och sänka ner kistan. Han stod beredd med tummen, harklade sig och suckade högt. Begravningsgästerna hade gått och nästa förrättning skulle ske om fem minuter.

Men jag kunde inte förmå mig att låta honom sänka ner Anita i underjorden. Ner på det löpande bandet till krematoriet. Anita hade varit min chef på kvinnofängelset där jag arbetade. Och framförallt: hon hade varit min bästa vän och närmaste förtrogna. Människan som nu låg kall och slocknad i kistan framför mig hade varit min klippa, min rådgivare och tröst.

Giv henne, o Herre, din frid och låt ditt eviga ljus lysa för henne.

Jag mumlade meningen om och om igen medan jag stirrade på den vita kistan som var täckt med blodröda rosor. Anders tyckte att jag borde ha avstått från att begrava en människa som stod mig så nära. Kanske hade han rätt. Men när Anitas dotter berättade att det var Anitas uttryckliga vilja och önskan att jag skulle göra det, sa jag naturligtvis ja.

Det hade gått bra. Jag hade lyckats vara det stöd som hennes dotter och son behövde. Dottern var gravid och närmade sig kistan med ögon som svarta blanka tjärnar och varsamma händer kring magens rundning. Anitas son var styvnackad och korrekt när han la sin blomma på kistan, men föll med skakande axlar i sin flickväns armar när han satte sig igen. Jag kände knappt igen Torkel Kvarnström, en av vårdarna på anstalten, i svart kostym med vit slips. Han lämnade en mimosakvist på kistan och ett litet vitt kuvert. Anita! stod det utanpå. Jag strök med pekfingret över kuvertet och stillade min nyfikenhet.

Anita!

Hur många gånger möter jag inte döden i vardagen? Ändå har jag föreställningar om döden som jag aldrig släpper, trots att jag vet att de inte stämmer. Som det här med att säga adjö. Att döendet innehåller ett avsked. Så är det ju inte alltid. Döden kan smyga sig på eller rusa fram precis när som helst. Sällan kloka ord på slutet, sällan tänkvärdheter som viskas fram.

Anita! Vad var det sista vi sa till varandra? Du påminde mig om att posta ett kuvert med räkningar åt dig. Dina gummistövlar lyste gula i januarisolen och du hade en snöskovel i handen. “Glöm inte mina räkningar!”

Knappt en vecka senare ringde din dotter och berättade att du hade dött av en hjärtinfarkt, förmodligen medan du sov. Viskade du något ut i natten innan du dog? Något som ingen annan människa hörde?

På kistlocket låg en krans från fängelset. Gertrud, den nya enhetschefen efter Anita, hade snålat. Mycket billig grön utfyllnad. Sedan Gertrud tog över kändes allt på fängelset som billig utfyllnad. Ingeborg och Laila, terapeuten och kuratorn, var numera bortkopplade från avdelningen. För dyrt. Vi har inte de resurserna.

Ingenting i Gertruds gestalt vittnade om illvilja eller ondska. Hon såg ut att ha naturlighet som ledstjärna när hon klädde sig och fixade håret. Mycket ofärgat linne, tvära klipp och gråa hårstrån. Aldrig en gnutta smink, förutom en parfym med någon sorts naturlig blomdoft. Hade jag träffat henne i ett annat sammanhang hade jag säkert tänkt snäll. Oförställd och snäll.

Men när hon berättade om Ingeborgs och Lailas indragna uppdrag på fängelset, fanns det något trollpackegrått över henne. Hennes blankpolerade, omålade naglar såg plötsligt vässade ut och de friska tänderna, så långt från Anitas sneda, rökgula, fick mig att tänka på en avbitartång. Jag visste ju vad det innebar. Att Ingeborgs hårda arbete att försöka få några av de intagna att ana tillit hade raserats, att Lailas enträgna och trygga guidning vad gällde praktiska kontakter med omvärlden nu var borta.

Numera kändes det omöjligt att tala med fångarna om barmhärtighet, försoning och förlåtelse. Samtidigt blev de slagna i ansiktet av oss på anstalten, vi som skulle representera den goda sidan av samhället. När jag påpekade detta inne på Gertruds rum skyndade hon sig snabbt fram för att stänga dörren ordentligt. Sedan spände hon ögonen i mig, skarp som en örn i sin färglöshet. Sa att de strängt begränsade resurserna måste användas till det som var fängelsets främsta uppgift: att säkert förvara människor under strafftiden. Hon log hela tiden och nickade pedagogiskt åt sina egna ord, som om hon trodde att jag inte riktigt förstod var jag befann mig.

Det var då jag plockade fram dig, Anita. Humanismens trumfkort. Du hade strävat

efter att ge de intagna så många ljushål som var möjligt i en annars dunkel tillvaro.

- Nu får väl du stå för ljuset, sa Gertrud och log sitt avbitarleende. Och Anita har ett obehagligt möte med Kriminalvårdsstyrelsen att se fram emot.

Det hade hon sagt innan Anita dog.

- De är inte riktigt nöjda med hennes sätt att sköta bokföringen.

Gertrud släckte leendet och tog på sig en bekymrad min i stället. Hon vred huvudet åt sidan och blinkade inte ens när jag reste mig så hastigt ur stolen att den välte. Jag drämde igen dörren och det enda tecknet hos henne på upprördhet var en aningen intensivare ansiktsfärg.

Du slapp förnedringen med Kriminalvårdsstyrelsen, Anita. Och jag glömde inte kuvertet med dina räkningar.

Rosen jag la på Anitas kistlock hade samma färg som hon brukade ha på sitt läppstift. Kraftfullt skärt, på gränsen mot lila. Rosen la sig slokande tillrätta, som om den skulle sova.

Giv henne, o Herre, din frid och låt ditt eviga ljus lysa för henne.Jag strök med handen på kistlocket där jag trodde att hennes kind fanns. Sedan nickade jag åt vaktmästaren som var snabb på knappen. Med händerna knäppta såg jag kistan sänkas ner.

[...]