En jagad man
Av Hans-Olov Öberg
Beskrivning:
Vad är det egentligen som händer i Stockholms finansvärld? Först hittas Tord “Tårtan” Svensson, nyss petad börs-VD, skjuten mitt under jaktpasset, med byxorna nere. Snart flaxar alla i panik i ankdammen kring Norrmalmstorg. Mördaren vill släcka fler liv och allt tyder på att han känner sina offer mycket väl. Micke Norell, reporter på tidningen Finansvärlden, får i uppdrag att skriva om finansmorden. Snart inser han att offren har mer gemensamt än sin smak för snabba affärer och dyrbara gångkläder: alla är de på något sätt knutna till börsbolaget Kämpinge. Medan Micke Norell skriver på sin story samtidigt som han försöker få tillvaron att gå ihop med sin fru Saras karriär och unge Simon på dagis, tar saker och ting en obehaglig vändning. Plötsligt är det honom alla vill åt. Både polisen och mördaren…
En jagad man är Micke Norells första fall. Boken har tidigare utkommit med titeln En gudabenådad bullshitter. Hans-Olov Öberg är sedan många år ett välkänt namn i finansbranschen. Böckerna om Micke Norell är spänningsromaner i finansmiljö med stark feel good-känsla.
Utdrag ur En jagad man
HAN HAR HÖRT att de är på väg nu. Färre än vanligt den här gången: bara åtta gubbs inklusive Max, jaktarrangören, vars lismande medelpadska nyss rann som jäst hjortronsylt ur jaktradions andra kanal. Lätt att avlyssna. Grönlund Fondkommissions representationsjakter följer samma strikta regler som en kungajakt. Inte minst därför att alla inblandade i brist på den riktige konungen ser sig själva som en sorts kungligheter. Skillnaden mellan dem och Hans Majestät är att den senare knappast skulle ge sig ut på rådjursjakt tjugo minuters minibussfärd från Aros Airport en vanlig tisdagsmorgon i december.
De sju skyttarna - kapitalförvaltare, direktörer och en representant för värden - sätts ut i rangordning. Ju större inflytande i den svenska näringskedjan, desto bättre placering. Med tanke på den ganska lättviktiga deltagarlistan kommer Tord Svensson antagligen att stå på en av de två smörplatser där man kan ställa klockan efter viltets morgonvanor. Just nu är hon 07.12.
De är sena. Det blåser en lätt, ostlig vind. Mellan grantoppar och molntäcke kan man ana det första morgonljuset, men i mossan härskar mörkret och kylan fortfarande. Motorljudet tilltar i styrka och han byter ljudlöst ställning i sitt provisoriska pass. Spanar över fältet, kramar gevärskolven, lika lugn som någonsin i den här skogen.
Om man ändå bara kunde vifta bort det hela, tro att den där idioten trots allt skulle kunna övertalas att hålla käften om deras samarbete. Fast det är klart, egentligen är det han nu ska genomföra inte så mycket att bråka om. Rent principiellt. För det första har Tord Svensson många gånger sagt att han vill sluta sina dagar antingen i stillhet på jaktpasset eller i sänghalmen med en rakad bimbo. Nu blir det bara litet tidigare än gudarna kanske tänkt.
För det andra hade många gärna sett Svensson lätta från jordelivet för länge sedan. Luggade aktieägare, förföljda journalister, illa behandlade underhuggare och kollegor som ärrats av hans vassa tunga - många kommer att vara tacksamma.
Minibussen stannar till. Sidodörren är redan öppen för att undvika ljud som skrämmer bort viltet i onödan. Av någon anledning skärras inte rådjuren av motorbuller, men desto mer av dörrstängningar.
Han mer anar än ser Svensson rutinerat ta mark på grusvägen: en kraftigt byggd, kortvuxen gestalt. Han kan nästan skymta den fjolliga mustaschen som suttit under den krökta näsan sedan sjuttiotalet. Fordonet fortsätter bort emot Grillkärret till, Svensson rör sig tyst och effektivt mot sitt pass, ett lågt älgtorn som denna morgon ligger i lätt sidvind. Det betyder att den - tills för två veckor sedan - verkställande direktören för det börsnoterade industrikonglomeratet Kämpinge kommer att ha sin uppmärksamhet mot den andra sidan av skogsbrynet, den som ligger i motvind.
Han bidar sin tid. Om femton minuter är alla utplacerade och bussen tillbaka på gården. Max och hans son kommer att gå in i den timrade huvudbyggnaden och lägga sig på varsin soffa, säkert dåsiga efter gårdagskvällens trerättersmiddag. De kommer att ha jaktradion på bordet för att ha beredskap om någon av gästerna skulle råka fälla någonting och dessutom vilja bli upplockad direkt. Om ingenting händer kommer de att ligga kvar ungefär en och en halv timme, vilket är så länge som det tar för natt att bli dag. Gott om tid att försvinna från skogen.
De enstaka solstrålarna får sakta sällskap av fler, som om den gudomliga handen på naturens egen dimmer hade all tid i världen att vrida upp belysningen just den här dagen. Gryningsdis. Han sätter sig försiktigt i rörelse, håller sig hela tiden innanför skogskanten.
Svensson ber verkligen om ett skott i tinningen. Han står och hänger ur älgtornet som en skvallerkärring i ett köksfönster. Bössan, förmodligen den lilla larviga hundförarbössan som han köpte av Gert Palmén på bockjaktspremiären i Harg för fem år sedan, står lutad i ett hörn. Kräket är bara femtio meter bort. Ingen match att plocka honom ens utan kikarsikte nu. Men nu är det inte frågan om att göra något för sportens skull. Det handlar när allt kommer omkring om precision, en klinisk åtgärd, och då blir det kikarsikte, även på femtio meters håll.
Han monterar bort linsskyddet, stoppar det i fickan på byxbenet, inte lämna spår, gör en provanläggning ut mot fältet och tar ner bössan igen. Ljuger ögonen? Lägger an igen: Fan, det står en råget mitt på fältet! Fullvuxen, kanske ett par år gammal, betar med graciösa rörelser som om hon hade all tid i världen. Han räknar sakta: “En pilsner… pang, två pilsner… pang, tre pilsner… pang.” Gott om skottmöjligheter, om det inte vore för att målet är en tolvtaggare av en annan, mer sofistikerad ras i ett jakttorn några meter längre bort. Så lyfter djuret på huvudet, stirrar - han kan svära på att det är med ett häpet uttryck i det näpna rådjursansiktet - mot tornet och rusar smidigt in i skogsbrynet.
Fick hon syn på Svensson? Han vrider sakta geväret mot tornet och tappar det nästan. Den djäveln står och pinkar från öppningen i jakttornet! Brallorna nere vid knäna. Hur i helvete kan han göra någonting sånt? Allt vilt inom hundratals meter kommer att känna vittringen av människa och hålla sig långt borta under flera dygn. Ett effektivt sätt att få lugn och ro på passet, men faktiskt sabotage ur jaktlig synvinkel. Han kollar igen. Svensson pinkar fortfarande. Eller… Nej, karlfan står och runkar på passet! “Polerar bimbostudsaren”, som Svensson själv brukar skrocka. Knäpp, för satan, knäpp nu!
Knallen skär igenom hans huvud, 11,7 gram bly av kaliber 30-06 går genom skogens dova stillhet som en istapp genom ett fågelhjärta. För att verkligen få uppleva skottet har han denna gång lämnat hörselskyddet hemma. Han ser hur Svensson, fortfarande med kuken styv i handen, välter bakåt i tornet när kulan träffar honom i en hastighet av sjuhundraåttio meter per sekund.
Han säkrar, plockar upp tomhylsan. Skrattet bubblar upp, pulserar i hela kroppen samtidigt som Svensson förblöder. Han springer tyst igenom granskogen samtidigt som Svensson slutar röra sig, han får en nästan övernaturlig känsla av liv samtidigt som Max och sonen Manfred dåsar. Och han vet allt om det som sex andra jägare denna tidiga morgonstund snart kommer att undra över.
[...]