Dödens planhalva
Av Hans-Olov Öberg
Beskrivning:
Vem älskar inte fotboll? Micke Norell gör det, precis som hans fru Sara och deras son Simon. För att inte tala om Simons tränare Bräckan, som lägger hela sin själ i Bajens pojklag. Men kärleken är inte okomplicerad. Vissa är uppenbarligen beredda att mörda för att rätt lag ska vinna. Eller är det något annat som driver den eller de som tagit livet av ungdomstränaren Anti Tiderman? Den omutbare murveln i Micke Norell vaknar genast. Och när han i samma veva får i uppdrag att titta närmare på företaget Sapphire, ett investmentbolag i fotbolls-branschen, hittar han märkliga sammanträffanden. Men det finns de som tycker att Micke ska sluta snoka. Hans kära hustru inte minst. Men när han lovat hålla sig utanför är det redan för sent.
Dödens planhalva är Micke Norells tredje fall. Boken har tidigare utkommit med titeln En klockren no-brainer - mord i mittcirkeln.
Hans-Olov Öberg är sedan många år ett välkänt namn i finansbranschen. Böckerna om Micke Norell är spänningsromaner i finansmiljö med stark feel good-känsla.
Utdrag ur Dödens planhalva
DET LÅG NÅGONTING friskt i luften. Man kunde nästan ta på det. Den framsprickande grönskan, den svala aprilluften som nog skulle bli ljummare om bara någon timme när solen hunnit högre upp på himlen, fukten i gruset - allt var så in i helvete fräscht.
Som om någon kört staden i en tvättmaskin, tumlat den helt kort och sedan rullat ut den framför Håkan Bräcke - Bräckan bland släkt, vänner och fotbollsgrabbar.
Den luttrade socialassistenten Bräckan närmade sig de femtio men just den här dagen, den tjugofjärde april år tvåtusenfyra var han nio år igen och på väg mot säsongens första Sanktanmatch.
Två timmar kvar. Många skrattade åt honom, säkert med viss rätt. För det var någonting kissnödigt überordningsamt med att gå ner och förbereda en fotbollsmatch - en ur det stora, pompösa världsperspektivet helt oviktig match - för något tjog knattespelare så lång tid i förväg.
Men så fick man ju inte tänka, ansåg han. Om mänskligheten någonsin fick en känsla för sin minimala betydelse ur de pompösa perspektiven, skulle ingenting någonsin bli gjort mer. Lusten att åstadkomma, att få prylar ur händerna, skulle försvinna eftersom det mesta ändå skulle framstå som betydelselöst i långa loppet.
Nej, det gällde att se sig själv som universums centrum och sina nästa timmar som de potentiellt sista i historien för att få saker att hända. Så resonerade i vart fall Bräckan under den gigantiska asken på Kanalplan där han ögnade igenom checklistan för den kommande drabbningen.
En svart katt rundade hörnet borta vid stängslet, strök längs den låga gymnastikhallen vid planens långsida och tassade långsamt nedför grässlänten mitt emot honom.
Katten studerade människan på andra sidan grusplanen och tyckte sig snabbt känna igen typen.
“Bajenfarsa”, tänkte katten. “En storvuxen man i fyrtio-, femtioårsåldern med mörkbrunt vågigt hår, svarta träningsoverallsbyxor, grönvit jacka därtill och svart keps med klubbmärket. Man har sett det förut. Och någonstans i närheten finns det förmodligen en liten av samma sort, en Bajenknatte.”
Och där - uppe i dungen, ovanför Bajenfarsan sprang faktiskt en Bajenknatte.
Lille Axel Bräcke, Braxen på fotbollsspråk, hade redan inlett dagens uppvärmning. Som i trance dribblade han sig fram och tillbaka över den fuktiga gräsmattan med de blonda hårtestarna virvlande runt ett Hammarbypannband. “Tvåfot, pingpong entvåtrefyrfemsex, enfot, varvning, entvåtre”, mumlade han för sig själv. Vinterns teknikdrill satt djupt i ryggmärgen på den spenslige nioåringen.
Bräckan noterade med gillande att grabbens fotarbete verkade fungera och återgick till sina förberedelser.
Katten fortsatte sin vandring över planen; en lätt oro i dess steg. Den fräscha vårluften förde med sig en okänd doft, en förnimmelse av någonting utanför det normala. Osäkert vad, bara. Möjligen var fullmånen i faggorna. Kanske var det övervintrad, nyupptinad förmultning som spelade den ett spratt. Man kunde aldrig så noga veta.
En signal från mobiltelefonen bröt Bräckans koncentration.
SMS. Ett meddelande mottaget.
“Juha orkar/vill inte spela idag. Lycka till ändå. Hälsningar Lauri.”
Bräckan suckade djupt. Djävla skit. Den notoriskt opålitlige fadern till den begåvade, men tyvärr per definition lika notoriskt opålitlige, Juha Joensuu slog alltså till för femte gången denna säsong med ett sista-minutenbesked. Vad var det de brukade säga om Charlie Parker på femtiotalet? “Give me one half as good who shows up.” Okej. En back mindre. Inte mycket att göra åt, mest synd om grabben som säkert inte hade någonting emot att spela. Han lade ned det tjocka blocket med flera års laguppställningar och matchfakta i gräset och gick mot huvudentrén till konstgräsplanen.
Såhär skulle man alltid ha det, tänkte han när han såg solstrålarna träffa planens bortre kortsida. Kanalplans fotbollsområde var oasen i det steniga södermalmslandskapet: grönt gräs, även om det förvisso var av plast. Fågelsång från Blecktornsparkens höga kastanjer. Den gula villan vid kortsidan gav planen en feeling av småstad. Och så den där vårliga fräschören som ibland kunde sitta kvar en bit in på sommaren. Snart match. En skön kombination av frid i luften och spänning i kroppen. Det här kunde vara just en sådan dag som Kenta syftade på när han skrev sina legendariska rader: “Jag har väntat så länge på just denna dag, och det känns skönt att den äntligen kommer.”
Bräckan styrde stegen förbi den första låga träbyggnaden, halade fram nycklarna till kritmaskinens låsvajer och stannade framför den blå containern. Här någonstans borde kritmaskinen stå och det gjorde den.
Han låste upp, demonterade låsvajern och rullade ut den gula plåtkonstruktionen. Den ruttna stanken av urin låg tung i luften. Kunde inte grabbarna pallra sig bort till omklädningsrummen och pinka i stället, tänkte han. Doften som hans näsborrar registrerade tydde inte på att det var någon stackars nioåring som råkat ut för ett akutfall, snarare att hela talanglaget samfällt gått lös mot väggen.
Han lyfte på luckan och konstaterade förvånat att kritpulvret var påfyllt. Han öppnade spjället och såg, ännu mer förvånad, att pulvret rann precis som det skulle. Snygga kantlinjer i säsongens första match - det skulle inte bli några problem.
Kors i taket, tänkte han och tittade upp. Kors i den blå himlen, korrigerade han sig och vände ned blicken igen.
Det var just då han såg den.
Hans ögon registrerade den träningsskoklädda foten som stack fram bakom den blå containern exakt samtidigt som hans eftersläpande ordningssinne räknat fram att han tagit i med tio minuters extra marginal för kritmaskinsstrul. Tid som nu inte skulle behövas.
Bräckans hjärna genomfors samtidigt av två impulser: förnöjsamheten med att matchen skulle börja i tid och fruktan för att den kanske inte skulle kunna börja alls. Eller?
Han gick sakta fram mot foten. Kanske var det en uteliggare som illa valt sin sovplats, hoppades han. Men det som mötte honom bakom containern var ingen uteliggare, det var…
Bräckan stannade. Hans hjärna registrerade först avsmak, sedan misstro.
Det kunde inte vara… men det var ju… Anti som låg där. Ledaren för Hammarbys nittiofemmor, lag åtta, Anders Tiderbjörk låg gråblek på rygg bakom den blå containern denna lördagsmorgon i april år tvåtusenfyra i blå jeans, gråvita joggingskor, mörk tröja och en halvlång, svart läderjacka. Hans ögon stirrade tomt upp mot lövverket ovanför dem, ansiktsuttrycket var allt annat än normalt. Hade han någonting i munnen?
Fåglarna sjöng fortfarande.
Ljusa skratt klingade från grusplanen. Fler killar hade alltså dykt upp.
Fan, tänkte Bräckan och kände en sammandragning i mellangärdet. Vad i helvete gör jag nu?
Den tidigare upphetsningen över matchen kändes konstlad; oändligt futtig.
Han drog upp mobiltelefonen, klickade bort ännu ett SMSmeddelande och slog numret till polisen.
Helvete också.
[...]