Svensk bok, provläs böcker, ljudböcker och boknyheter

Av Helena von Zweigbergk

Beskrivning:
Det som fick mig att kräkas den gången, när det gick upp för mig vad som egentligen hade hänt, var nog inte graden av grymhet i brottet. Även om den var hög nog. Det var grymheten i livet som fick det att vända sig i magen på mig.
Gun Johansson på kvinnofängelset har begått ett synnerligen makabert brott. Hon väcker stark fientlighet, till och med hos sina medfångar. Stämningen runt henne blir alltmer hätsk.
Vem är hon? Hur har hon hamnat här? Och hur kan hon fortfarande hävda att hon är oskyldig?
Den enda Gun pratar med är Ingrid, fängelseprästen, som blir besatt av hennes öde. Ingrid måste få klarhet i vad som hänt. Men sökandet leder henne in i ett mörker som hotar att uppsluka allt som hon håller kärt…

Det Gud inte såg är Helena von Zweigbergks första kriminalroman om fängelseprästen Ingrid.

Utdrag ur Det Gud inte såg

När jag för första gången besökte ett kvinnofängelse var det med en ny sorts bävan. Män har för mig med både ondska och struktur att göra på ett alldeles självklart sätt. Utan att direkt tänka på det har jag nog föreställt mig kvinnan som motpolen, den mer ostrukturerade men också den självklart goda. Skam till sägandes ointressant ur ett tillspetsat moraliskt perspektiv.

Du Herre har aldrig visat mig på andra vägar. Därför kände jag mig osäker och tafatt den dag jag gick igenom kvinnofängelsets portar. Mer osäker på min roll som präst än vad jag brukar vara.

Jag vandrade runt i byggnaden med enhetschefen, en kvinna med den sortens speciella ryckighet i röst och rörelse som man får om man röker och dricker för mycket. Hon var i femtioårsåldern, stor och tjock. Hennes kött skälvde vid benen som hos en överkokt fisk.

Anita Lagerström hette hon och visade mig det rum som var avsett för samtal. Där fanns två galonförsedda fåtöljer på varsin sida om ett litet soffbord. I andra ändan av rummet stod ett skrivbord med en stol framför och en bakom. I en ljus bokhylla fanns det några böcker. Flera biblarnoterade jag. De såg beklämmande olästa ut. “Kvinnors vrede” var en titel som jag kommer ihåg. Likaså Alice Millers “I begynnelsen var uppfostran”. På väggen hängde en affisch med texten om att ett barn som får kritik lär sig fördöma, och så vidare.

Hit kom också en kurator och en gång i veckan en psykoterapeut, berättade Anita med stolthet i rösten. Det var något hon hade fått kämpa extra för.

Just det var så annorlunda mot männens fängelser. Här märktes direkt att man sökte svaren i barndomen. Talade säkert inte så mycket om livsval och moraliska överväganden och det gjorde mig villrådig.

Anita berättade kort om internerna, deras vanor och hur det skulle passa bäst att jag kom och arbetade. På hennes forcerade stil - att hon kallade mig Inger i varannan mening istället för Ingrid, hennes svävande ordval när hon sa att “Här kan ni ju sitta och … ja … prata eller så” - var det tydligt att hon inte riktigt visste hur en präst beter sig i kontakten med fångarna.

- Så det är här jag ska driva Satan ur deras själar, sa jag och Anita såg alldeles förskräckt ut.

- Jag vet inte .., började hon.

- Jag skojade, sa jag och hon såg både lättad och fortfarande lite skakad ut.

- Ja, jag vet ju inte riktigt vad ni gör, sa hon och för första gången mötte hon min blick ordentligt.

- Den förra prästen bara kom och gick utan att jag visste vad han hade för sig egentligen.

Och så tillade hon att hon var fruktansvärt röksugen och ville jag inte följa med henne på hennes rum så hon fick ta sig ett bloss och vi kunde talas vid lite närmare. Det ville jag gärna och jag kände mig rent allmänt lite mer stursk av att ha gjort någon annan mer osäker än vad jag själv var.

Vi gick in i hennes inpyrda rum och hon tände genast en vit Prince.

Hon sträckte fram paketet åt mig, men först efter en kort tvekan, så som folk gör när de får en impuls att bjuda präster på något som de uppfattar som syndigt.

- Nej, jag trodde väl det, sa hon när jag avböjde cigaretten.

- Ja, du får förlåta en inbiten

syndare som jag, fortsatte hon och viftade energiskt bort den rök som spred sig åt mitt håll.

- Ja, vi kan väl vara Anita och Inger …

- Ingrid.

- Oh förlåt.

Anita blev verkligen blossande röd och jag tyckte synd om henne.

- Det är inte lätt att hålla reda på nya namn, sa jag tröstande, men jag måste erkänna att jag blev alltmer nöjd och stadig för varje gång Anita vacklade till i sin förmodade chefsauktoritet.

- Jag säger ofta fel själv, fortsatte jag.

- Jag har berättat för de intagna att du kommer hit. Nu har kanske inte intresset varit så överdrivet stort, om du ursäktar.

- Förtroende är något som man brukar förtjäna med tiden, sa jag på mitt diplomatiska och förståndiga sätt.

Jag är van vid att höra sådant. Märkte dock att jag blev lite mer nedslagen än vanligt. Kanske hade jag trots allt väntat mig att de kvinnliga internerna skulle

vara lite mer intresserade.

- Flera av internerna går i terapi hos Ingeborg, vår psykoterapeut som är här varje fredag. Hon har speciell kunskap om kvinnor med den sorts problem och livssituationer som många här har. Och så har vi Laila, kuratorn. Hon hjälper till med praktiska saker. Sköter kon takten med myndigheter, hjälper till med utbildningar och kontakten med anhöriga. Många har fått sina barn omhändertagna, andra har problem med alkohol eller droger och behöver få hjälp med den sortens behandling.

- Och nu undrar du vad jag kan tillföra, sa jag.

Anita blev lite röd igen och fischlade fram en ny cigarett.

- Nja, det är inte så att jag misstror dig eller din kapacitet. Det är väl snarare så att jag är okunnig om …

- Jag ser på mig själv främst som någon som lyssnar, egentligen inte i något annat avseende än att ge stöd att våga möta sig själv. Min Gud är stor och tolerant och jag vill visa vägen till bönen och förlåtelsen.

- Jahaja, sa Anita osäkert. Ja, jag vet inte …Hon tog tag i en bunt papper som hon bläddrade i.

- Få se nu … det är en av våra interner som jag tänkte på … var har vi henne någonstans … jo, här …

Anita hittade ett papper, ögnade snabbt igenom det och rökte djupt och väsande under tiden.

- Vad jag förstår vill du själv knyta kontakter. Men här har vi en som ingen annan lyckats komma till tals med. Hon är dömd för ett vidrigt brott. Slog ihjäl sina grannar. Den intagna kvinnan är i …

Anita gav mig ett snabbt ögonkast.

- … i din ålder ungefär.

[...]