Svensk bok, provläs böcker, ljudböcker och boknyheter

av Lars Torstenson

Mama López har lagat god mat till sin stora familj i Katalonien hela sitt liv. Alla recepten har hon vidarebefordrat till sitt barnbarn, Carlos López, som publicerar dem här tillsammans med Lars Torstensons oerhört roliga texter och Michael Salkers härliga teckningar. Texterna handlar om hur de klassiska katalanska recepten kommit till, ofta flera hundra år tillbaka i tiden.

Mama och Carlos turas om att berätta och det ni får veta är på heder och samvete hela den katalanska sanningen.

Mormorsmormorsmors uppenbarelse

Chorizofyllt kalkonbröst med mandelsås, serverat med potatis stekt i vitlök
Pechuga de pavo relleno con chorizo, servido con salsa de almendras y patatas de ajo

Det var en dag i maj, berättade Mormor för mig och de andra barnen där vi satt samlade runt henne och kalkonen som låg tom och ihålig framför henne på bordet, “det var en dag i maj, en sådan där trolsk dag som har sitt eget blå skimmer som förångas långt där ute på havet; en sådan där dag som kan följa på La Tramontana, den hårda bergsvinden som driver både ung och gammal och kanske en och annan kalkon från vettet. Det var en sådan dag som kalkonen kom till er mormorsmormorsmor.

Hon, alltså er mormorsmormorsmor, satt och åt stark chorizokorv från Andalusien och tittade ut över havet och försökte urskilja var det overkliga övergick i verklighet när kalkonen plötsligt stod där framför henne. Plockad, tömd och klar, men likväl ivrigt kacklande på samma sätt som ungdomarna låter när de är på väg hem från Barcelonas dansställen i ottan.

Mormorsmormorsmor hade vid det här laget hunnit bli 22 år fyllda och var sedan länge mor åt en glad och tröttsam barnaskara och om blott sju år skulle hon bli mormor, fast det visste hon förstås inte där hon satt och funderade och tillika var ovetande om att hon skulle få ett sladdbarn många år senare, er mormorsmormor. Kort sagt tyckte hon att hon hade nog med sina egna ungar och det de kunde åstadkomma. En plockad, tömd, klar och kacklande kalkon mitt i allt det skimrande blå och allt tänkandet blev för mycket för henne så hon, Gud förbarme sig över hennes prövade själ, tog chorizokorven och mosade in den i kalkonens gapande hål i ett desperat försök att få tyst på den, kalkonen alltså.

Tro det eller ej, men när hon gjort det strök sig kalkonen mot henne som om den vore en kärlekskrank katt från La Manchas ödsliga slätt och med det som skulle bli dess sista ord här i livet, eller vad det nu var, sade den med en mild och blott lätt sandpappersanstruken röst: ‘Goda Mor, äntligen har någon fått tyst på mig, till lycka och båta för Kataloniens härdade folk, och från denna dag ska varje god katalansk husmor chorizospäcka en kalkon minst en gång per månad och efter det att hon späckat kalkonen ska hon lägga den i en härlig sås av frukten från Kataloniens mest väldoftande mandelträd och servera det späckade fjäderfät med Kataloniens bästa potatis stekt i en vitlök som inte skäms för sig dagen efter heller.’

Så talade kalkonen. Och från denna dag, mina barn, är chorizospäckad kalkon med mandelsås och vitlöksstekt potatis en lika typisk som traditionell katalansk måltid. Jag tillreder den på samma sätt som min mamma och ni förstår säkert på vems sätt hon tillredde sin kalkon och att jag kan hålla på i all evighet med att tjata om den saken så låt mig bara förklara för er, att chorizon ska komma från Andalusien och den ska vara stark och, nej, mina barn, det här hittar ni inte på krogen i första taget, blott i husen där goda katalanska husmödrar får ställa och styra och då i första hand som söndagslunch, en långlunch som heter duga och inte står paellan långt efter.”

Så talade Mormor där hon satt och med varsam och öm hand tryckte chorizon i kalkonen alltmedan vi barn följde varje kärleksfullt handgrepp och lyssnade med öronen på skaft (inom parentes sagt så smög sig min kusin, Carmen, ner till havet en sådan där dag efter La Tramontana i hopp om att upptäcka en ny gudasänd rätt, men hon gav upp fram emot sjutiden på kvällen då det enda djur som passerat på stranden var olika omgångar med blandrasiga hundar som magra försökte leka med de förskrämda barnen vars föräldrar hotfullt schasade iväg byrackorna; till och med min trögtänkta kusin Carmen, måtte Gud ha förbarmande med hennes korkade själ, insåg att vare sig späckad eller på annat sätt tillredd byracka någonsin skulle kunna konkurrera med mammas kalkon).

En sak till: Det förekommer att vi latinska män beskylls för att vara fjunmachos och moderstofflar, men den som slungar ur sig en så ogenomtänkt beskyllning har aldrig förstått kalkonens betydelse i våra liv. Det är alltså inte att undra på att till exempel engelsmän och amerikaner med sina torrspruckna och i bästa fall endast plommonspäckade kalkoner inte kan hysa samma moderskärlek som vi.

[...]