Corporate Bullshit
av Lars Melin
Corporate Bullshit skriver språkforskaren Lars Melin om det ekonomiska trendspråk som under några årtionden varit hetast. Och vare sig han skriver om de nya orden, om VD:s verbala later och olater, om ekonomers och reklammakares språk, om språklig innovation eller slentrian blir det underhållande läsning. Modeord har en kort levnad – hur myntas de, hur sprids de och när dör de? Corporate Bullshit är en bok för alla att känna igen sig i, roas av och till och med ha nytta av – för att höja ribban, kvalitetssäkra, genomlysa eller rätt och slätt: Vässa orden!
Norrmalmstorgsdialekten
Det räcker med ett par ord så är du avslöjad. Ett skorrande “r” och du kommer från Sydstaterna, lite fler hertz per sekund och du är kvinna, och pratar du om peg-kvot, spread, Hang Seng och Nikkei så kommer du från Norrmalmstorg. Vårt språköra är exakt, för redan på savannen fick vi lära oss att höra skillnad på vän och fiende.
Allt kring dialekter bygger på begreppet “vi och dom”. Överallt i världen finns samma erfarenhet: “Dom som bor på andra sidan ån kan man inte lita på, och hör så konstigt dom talar. Här, däremot …”. Det är detta oändliga avstånd mellan grannar som skapar dialekter och håller dem vid liv: vi vill känna igen varandra, men framför allt vill vi inte låta som “dom andra”.
Många tror att dialekter enbart är något som finns på landet. Tvärtom, under hela förra århundradet fanns Ekensnacket i Stockholm och mot slutet av samma århundrade började man tala om Rinkebysvenska.
Det är ju i staden de flesta bor numera, så det är också där vi har dialekterna, bland annat Norrmalmstorgskan.
Torget och trakten
I Monopol är det storslam att bygga hotell på Norrmalmstorg. De andra i spelet må ha hur många järnvägsstationer och elbolag som helst, men om du har Norrmalmstorg så har de inte en chans. Så är det i verkligheten också. Det är kanske därför det finns en Norrmalmstorgsdialekt.
Innan vi tjuvlyssnar på tungomålet stannar vi upp för att betrakta nejden. Torget korsas ständigt av män i kostym och kvinnor i dräkt. De är uppenbarligen på väg till eller från det som är ortens huvudnäring: värdepappersförvaltning. Så ser det inte ut vid första anblicken. Där ligger visserligen ABN-AMRO för den som vill slinka in och fixa ett corporate finance-ärende och Skandiabanken som annars mest syns i cyberrymden. Och ganska nyligen har Den Danske Bank också flyttat in. OK, banker, men knappast top of mind-banker.
Det är alltså inte själva torget utan grannskapet som är intressant. Vi har mindre än 100 meter till Nordea västerut, och bara 200 meter till Malmtorgsgatan där Föreningssparbankens fondförvaltare Robur bor. Går man 300 meter norrut kommer man till Stureplan med bland annat Fidelity och Kaupthing Bank och vägen tillbaka kan man dra längs Kungsgatan med Öhmans, Länsförsäkringar och H&Q.
Söderut ligger SEB och Carnegie (som båda för övrigt också ligger västerut), och riktigt långt bort, 300 meter söderut, har vi Handelsbanken. Investor ligger runt hörnet på Arsenalsgatan, men vill man till Industrivärden får man ta sig ända till Storgatan, nästan en halv kilometer. Men själva börsen då? Den ligger varken på Stortorget eller Norrlandsgatan, utan den är en UNIX-dator nere i frihamnen. Och det står OMX på skylten.
På värdig distans, 400 meter bort, ligger Riksbanken vid Brunkebergstorg. Granne är FS-banken. Och riktigt, riktigt långt bort, i slutet av Sveavägen ligger Finansinspektionen. PPM ligger i Söderhamn.
Ortspressen
De propert klädda invånarna springer mellan alla dessa institutioner och traktens innelunchställen. Att de också talar sitt tungomål skulle vi inte märka så mycket av om det inte fanns
Affärsvärlden, Veckans Affärer, Dagens Industri, A-ekonomi, Ekonomiekot, SvD Näringsliv … Det finns alltså en omfattande lokalpress.
Minsta viskning på Norrmalmstorg uppsnappas och återges. Affärsvärlden ligger ganska nära, på Mäster Samuelsgatan, men DI och Veckans Affärer får lyssna från sitt höga torn på Torsgatan. Bokförlagen opererar genom infiltratörer.
Ekonomijournalistik har fått en kraftig boom på den senaste tiden. Visserligen är tidningen Affärsvärlden mer än hundra år gammal, och visst startade Göteborgs handels- och sjöfartstidning som ekonomitidning, men verksamheten var smal långt in på 1980-talet. En veteran uppskattar att det 1975 fanns maximalt 60 ekonomijournalister i landet; det är knappt så det räcker åt Dagens Industri i dag.
Ett par exempel: när ASEA och Brown Boveri gick samman 1986 hade inget av TV:s nyhetsprogram någon ekonomijournalist som kommenterade saken. Nyheten hanterades så att en allmänjournalist intervjuade dåvarande industriministern Rune Molin som inte visste när det i oktober 1987 blev den svarta fredagen före den svarta måndagen hade ingen på de statliga etermedierna märkt vad som var i görningen. Både Rapport och Aktuellt ägnade hela programmet åt att avsätta en justitieminister som alla i dag har glömt namnet på. Svarta måndagen lever för evigt.
Nu är Dagens Industri Sveriges sjunde största dagstidning, och ingen svensk tillåts gå vill vila utan att alla etermedier har visat hur om affären var bra eller dålig innan han hade talat med facket. Och räntan, euron, dollarn, kronan och Stockholmsbörsen har förändrats under dagen, och förstås också på vilken sida Nasdaq och NYSE har vaknat.
Norrmalmstorgsdialekten hörs med andra ord vida över landet. Fråga är om den inte håller på att bli vårt nya riksspråk.
Så välkommen till en rundvandring bland Norrmalmstorgskans många yttringar!
[...]